Framtiden är... radioaktiv?

Från expansion till stagnation – en teknik i motvind

Kärnkraftens resa började med ambitioner stora som kylartornen själva. Under 60- och 70-talen växte antalet reaktorer i snabb takt – ungefär tio nya för varje som stängdes. Men så kom bakslagen: Three Mile Island 1979. Tjernobyl 1986. Fukushima 2011. Varje katastrof slog luften ur branschen, och med varje ny olycka försvann politiskt stöd, investeringsvilja och allmänhetens förtroende.

Resultatet? Nybyggnationen stannade av. De reaktorer som fanns rullade på, men få nya kom till. Kärnkraftens andel av världens elproduktion sjönk från cirka 17% under 80-talet till drygt 9% idag.

Så varför pratar alla om kärnkraft igen?

Flera saker samverkar. En av de mest uppenbara: elbehovet skenar. Det handlar inte längre bara om hushåll och industrier – vi laddar elbilar, bygger AI-center, datacenter, elektrifierar stålproduktion och förbereder för ett samhälle där nästan allt drivs med el. Prognoser visar att elbehovet kommer att fortsätta växa snabbare än det gjort historiskt – runt 2,5% per år till 2030.

Men det räcker inte att bara få fram mer el. Den måste också vara ren. Och stabil. Sol och vind har gjort ett fantastiskt jobb – men de har en inneboende svaghet: de är väderberoende. Kärnkraft däremot? Den levererar när det är natt, när det är vindstilla, när det snöar. Det är den där bastanta, envisa maskinen i bakgrunden som bara tuggar på.

Politiskt har vinden också vänt. På klimatmötet COP28 deklarerade ett stort antal länder att man vill tredubbla världens kärnkraftskapacitet till 2050. I USA är kärnkraften inkluderad i den stora klimatsatsningen Inflation Reduction Act, med stöd i form av skattelättnader och investeringar.

Till och med opinionen har börjat svänga. I USA visar Gallup att 61% av befolkningen numera stödjer kärnkraft – en markant uppgång från 44% för bara några år sedan.

Allt handlar inte om att bygga nytt – det gamla är guld värt

Det pratas mycket om nya reaktorer, men något som ofta glöms bort i debatten är hur viktig den befintliga kärnkraften är. Många länder satsar nu på att förlänga livet på sina gamla reaktorer – uppgradera systemen, höja säkerheten och få ut ännu fler år av stabil och koldioxidsnål el. Det är ofta billigare, snabbare och betydligt mer effektivt än att börja bygga från grunden.

Det är ett sätt att köpa oss tid medan nästa generation kärnkraft – de små modulära reaktorerna – tar form.

De nya uppstickarna: SMR

Small Modular Reactor (SMR) är något av kärnkraftens comeback-kids. Mindre, smartare, säkrare – i teorin i alla fall. De är designade för att kunna masstillverkas, fraktas till plats och monteras som stora LEGO-bitar. Med en kapacitet på mellan 20 och 300 MWe är de långt mindre än traditionella reaktorer, men tillräckligt stora för att försörja hela städer eller industrikluster.

De kan också användas mer flexibelt – i fjärrvärme, för att producera vätgas, eller till och med i avlägsna områden där elnätet inte räcker till. Vissa SMR-koncept har färre rörliga delar, använder passiva säkerhetssystem och kräver mindre personal.

Flera aktörer har tagit täten i utvecklingen av SMR-tekniken. GE Vernova (via GE Hitachi), Mitsubishi Heavy Industries och NuScale Power är exempel på företag som arbetar med olika designlösningar och har fått både politiskt och industriellt stöd. Det pågår en tydlig kapplöpning där både teknik och tillverkning skalas upp med sikte på kommersialisering.

Men: SMR är inte en “quick fix”. Licensieringen är fortfarande långsam. Tillgången på det avancerade bränslet HALEU är begränsad, och stora delar av produktionen finns i dag i Ryssland och Kina. Dessutom har flera av de första SMR-projekten visat sig bli dyrare än tänkt.

Än så länge är det mycket löften – men potentialen är svår att bortse från.

Kärnbränsle: från gruva till generator

Bakom varje kilowatt kärnkraft ligger en komplex bränslecykel. Det börjar i gruvan – antingen genom klassisk gruvdrift eller in-situ-lakning. Uranmalmen omvandlas till uranhexafluorid (UF6), anrikas till rätt isotopsammansättning och formas till små keramiska kutsar som staplas i stavar.

När de används i reaktorer genererar de värme via kärnklyvning – som i sin tur skapar ånga, snurrar turbiner och ger oss el.

Men sen? Det använda bränslet är farligt – och långlivat. Det måste hanteras varsamt och långsiktigt. Flera länder jobbar med geologisk förvaring (tänk finska Onkalo), men även återvinning och forskning kring så kallad transmutation pågår – där man försöker omvandla farliga isotoper till mindre farliga eller stabila ämnen.

Det är ingen liten utmaning. Men det är nödvändigt.

Och så var det marknaden

Om världen faktiskt tredubblar sin kärnkraftskapacitet, så behövs... mycket uran. Enligt vissa prognoser kan efterfrågan på uran öka så kraftigt att vi står inför ett strukturellt underskott inom 10–15 år – med upp till 205 miljoner pund U₃O₈ i gap till 2045. Kina står för en stor del av den planerade nybyggnationen, men andra länder hänger också på.

Uranmarknaden är alltså på väg in i en ny fas – med allt vad det innebär för priser, geopolitik och energisäkerhet.

En tydlig vinnare i detta skifte är Cameco, som står för cirka 15 % av världens uranproduktion och dessutom äger en betydande andel av reaktorteknikbolaget Westinghouse. Den dubbla exponeringen – både på råvarusidan och inom teknik & service – gör bolaget särskilt intressant i takt med att hela värdekedjan för kärnkraft stramas åt.

Kärnkraftens ekosystem – mer än bara reaktorer

Bakom varje reaktor finns ett helt ekosystem: uranbrytare, konverteringsanläggningar, bränsletillverkare, komponentleverantörer, byggföretag, regulatorer och slutförvarsmyndigheter. Det är en industri med långa ledtider, höga säkerhetskrav och stora investeringsbehov – men också med mycket spetskompetens och innovationskraft.

En teknik som aldrig riktigt gav upp

Det handlar inte bara om att bygga nya reaktorer, utan om att förstå hela värdekedjan – från uranbrytning till komponenttillverkning, säkerhetsövervakning och slutförvar. Bolag som Cameco, Mirion Technologies, Mitsubishi Heavy Industries och GE Vernova har redan positionerat sig strategiskt för nästa fas. Med exponering mot såväl bränsle, utrustning som ny reaktorteknik är de väl placerade när kärnkraft återigen kliver in i rampljuset.

Kärnkraften har inte haft en rak väg. Den har snubblat, rest sig och blivit ifrågasatt gång på gång. Men kanske är det just nu den går in i sin mest intressanta fas hittills.

Behovet av ren, stabil och skalbar energi är större än någonsin. Samtidigt är utmaningarna – från avfall till bränsleförsörjning – fortfarande mycket reella.

Framtiden är alltså inte nödvändigtvis radioaktiv, men kärnkraften har en reell chans att bli en del av mixen. Den är kanske inte svaret på allt. Men den kan bli ett kraftfullt komplement i vår strävan efter ett klimatneutralt samhälle.